Mitt liv, som ni får ta del av!

Måste bara hissa alla personer som är sig själva! Det är sjukt coolt & modigt att vara stolt över sig själv, men ändå hålla fötterna på jorden! Att våga utrycka sina åsikter för andra personer & stå fast vid dem, även fast de andra inte tycker likadant. Att våga klä sig efter sin egen smak & stil & sminka sig som man själv tycker är coolt & även vara osminkad! Det är SJUKT konstigt att vissa retar de personer som är sig själva. Det är RIKTIGT omoget. Är man själv så cool om man hela tiden gömmer sin personlighet bakom ryggen?!

Elektron var ett vacker arab i färgen skimmel. Han var på gränsen till storhäst. Jag var säker på att jag skulle få rida Winny, när Ellen sa: "Du får ta Elektron". Jag blev nervös, för vi skulle rida ut. Skulle JAG?! rida ut på Elektron, jag nådde inte upp till hans manke, jag skulle nog kunnat GÅ under hans magen, om jag duckade! Nere i ridhuset stod han & tittade på mig med sina stora, mörka ögon. Snart JAG sitta uppe på hans rygg. Väl uppe i sadeln kände jag mig fruktandsvärt liten. Men när Elektron började skritta blev jag stum. Hans skritt var mjuk & fin! När vi skrittade på stigen i skogen sneglade han inte ens åt gräsståråna. Jag kände mig som en prinsessa. Jag blev inte ens nervös när det var dags att trava! Elektron lydde mig & satte igång. Hans trav var ÄNNU underbarare än skritten. Jag FLÖT fram! När lektionen led mot sitt slut njöt jag enda in i det sista! Lektion på lektion fick jag uppleva hans underbara trav! Jag minns när jag fick veta, att du akulle avlivas. Vi hade teorilektion & den led mot sitt slut. Ellen tittade på oss med allvar i blicken. Sen sa hon: "Jag har en sak & berätta för er......Elektron kommer inte få leva mer. Han har svårt med andnigen, så vi har beslutat att avliva honom om två veckor. Jag tappade andan. Jag skulle förlora honom, min BÄSTA vän;(

Nu fostsätter min & Jackpot's "story". Jag var som sagt inte van vid Jackpot. Hela lektionen sprang han in mot mitten & mamma fick komma ner & LEDA mig. Det kändes ju lagom kul! Mot slutet gick det bättre & Jackpot skötte sig toppen! I fyra veckor kämpade & kämpade jag med den busen & det gav resultat! Han sprang inte alls in till mitten sista gången jag hade honom innan jag bytte häst! Efter några veckor kom nästa utmaning, att rida mitt livs första dressyrprogram nämligen dressyren för ryttarmärke I. Gissa om jag var nervös! Programmet gick i alla fall toppen & jag minns kommentarerna jag fick än idag! "Bra tempo, fina vägar, fin sits & fin hand. Kunde haft något kortare tyglar, så får du bättre kontakt med hans mun". GISSA om jag var nöjd! När alla hade ridit programet så sa Ellen att de som vill skulle få prova att galoppera. Det hade varit min största skräck & jag hade stått på mitten & sett dom andra dundra fram en efter en. Men denna gång provade jag. Jag satt där & klamrade mig fast & utan att jag en bad om det, började Jackpot galoppera. Vilken känsla. Lektionen fick inte ta slut. Jag ville fortsätta galoppera varv efter varv & bara sitt på Jackies rygg & njuta. Hela vägen hem pladdrade jag om hur lätt allting kändes, pappa lyssnade tappert, trots att jag mest sa samma sak hela tiden! Jackpot, du har en alldeles specilell plats i mitt hjärta...<3