Mitt liv, som ni får ta del av!

Igår lovade jag att skriva om mitt förhållande till hoppning på Clements. Det ligger inte hos hästen utan enbart hos mig. När jag hoppade Clements för första gången fick jag en inblick av att hon tar stora språng över hindret, eftersom jag flög fram på hennes hals & höll mig kvar på hennes rygg med nöd & näppe. Om jag ska vara ärlig har jag en ganska svag balans som skulle behöva tränas upp. Hennes språng & min balans var ingen bra kombination, helt enkelt. Jag vet inte om det skulle gå bättre om jag testade nu, jag kan ju ha utvecklat mitt sätt att hitta balansen i ridningen. Hennes språng är rätt stora, för det har jag även sett när andra har hoppat henne & det är absoulut inget dåligt med det! Alla hästar har sitt sätt att hoppa & har sin relation till hinder & det får man aceptera. Min pappa tyckte att jag skulle testa igen & hoppa henne, en gång, på ett lågt hinder. Det är bara det att ett 50 cm hinder växer så otroligt mycket i mina ögon. Visst, man ska ha respekt för hinder & ta det på allvar, men man måste endå ha spara lite på glöden till att attackera det ordentlig med lagom tempo & mycket glädje. Jag känner mig bara rädd, om ens skulle rida nära ett 50 hinder på henne. Om glädjen inte finns hos mig finns det ingen glädje hos henne heller! Om jag får tillräckligt med pepp, kanske jag får det självförtroendet jag har på Jackie på Clements! Jag måste tro på Clements & mig, hitta glöden & hoppet igen.